söndag 19 december 2010

En 750cc tillkommer

Året var 2000 och bland de MC-tidningar man läste så förekom en hel del utländska sådana. Vid ett tillfälle fick jag i en engelsk tidning syn på en annons på en hoj som intresserade mig. Ringde säljaren och pratade en stund om hojen. Efter samtalet fortsatte jag läsa tidningen och hittade ytterligare en intressant annons, med samma säljare... Nytt samtal igen för att få veta mer även om denna motorcykel. Det hela slutade med att vi kom överens om att jag köper båda två. Säljaren lovade ordna med förpackning av dessa så att en speditör kunde hämta upp dem med lastbil för vidare transport hem till mig.
Det gick ett par veckor och till slut kom ett par lådor med motorcyklarna i. Den ena, som är en väldigt speciell motorcykel, kommer jag återkomma till senare. Den andra var en Suzuki GT750 från 1976, en årsmodell som inte är så vanlig här i Sverige.
Suzukin visade sig vara i ett bra skick, vilket inte alltid är så vanligt när det gäller hojar från de brittiska öarna. Den var utrustad med gjutna aluminium-fälgar, hålborrade skivor fram och kromade expansionskammare och såg ganska bra ut. Sadeln var ny, men av senare tillverkning som tyvärr saknar kromlisten i nederkant.
Suzuki GT750 är en mycket trevlig motorcykel tycker jag, oavsett vilken årsmodell det handlar om. Tyvärr har denna blivit stående och jag har ännu ej hunnit med att registreringsbesiktiga den. Men tids nog blir det av, så att man får komma ut och njuta av sången ur de tre piporna.

söndag 12 december 2010

En 1000cc tillkommer

Trots att jag hade andra sporthojar och åkte med så saknade jag ändå den speciella känslan som en italiensk V-twin ger. Den Ducati ST4 jag haft förut fanns kvar i minnet och det var en mycket trevlig hoj. Nu fanns ju även ST4S som hade fått den fyrventilade 996-motorn med allt vad det innebär i form av mer kraft och prestanda. Började leta i annonser efter en sådan, men upptäckte ganska snabbt att dom inte fanns till salu särskilt ofta. Det blev till att börja kolla annonser utomlands och framför allt i Tyskland. Efter en tid fann jag en Tyskland som verkade vara fin och välskött. Nu slumpade det sig så att jag skulle bila ner till München för att besöka den stora internationella MC-mässan Intermot de närmsta dagarna, så jag beslöt att försöka hinna förbi och kolla på Ducatin också. Sagt och gjort, väl nere i Tyskland så letade jag rätt på orten där Ducatin fanns och träffade säljaren som visade sig vara en trevlig läkare med stort intresse för just Ducati. Kollade på hojen och provkörde den en kort bit. Den var precis så fin som en hoj med endast 860 mil på mätaren ska vara om den är riktigt väl omhändertagen. Det slutade med att jag betalade handpenning och fortsatte sedan ner till München för att beskåda alla nya läckra motorcyklar och tillbehör.
Väl hemma igen så betalade jag resten och kom överens om att säljaren skulle ordna med en låda att förpacka motorcykeln i och sedan skicka den med lastbil till mig. Det blev en tid av väntan, men till slut kom den i alla fall.
Ducatin hade den i mitt tycke väldigt läckra sidenmatta gråa lackeringen. ST4S har som standard Öhlins-dämpare bak, kolfiberhugger och Marchesini-fälgar m.m. Det här är en riktigt trevlig maskin med kapacitet för såväl sportig och inspirerad körning som för långturer med passagerare och packning.
Ducati ST4S är en fantastiskt trevlig motorcykel som jag mycket gärna skulle vilja ha igen.

En 250cc till...

Eftersom jag drabbats av trippel-febern redan för länge sedan så hade det hunnit bli några tripplar i samlingen, men det fanns plats för fler. Så när jag fick syn på en fin KH-250 från 1976 som stod en bit norrut i Sverige så kunde jag inte låta bli att bli lockad. Dom små tripplarna är ju riktigt läckra och den här färgkombinationen tyckte jag dessutom var riktigt snygg. Det slutade med att jag köpte den osedd och fick den levererad till mig med lastbil. Det var med viss spänning man stod utanför lastbilen när den kom och undrade vad som skulle lastas av. En sak jag lärt mig är att folks uppfattning om vad som är fint och fräscht kan skilja sig väldigt åt. Nu visade det sig att säljaren hade en bra uppfattning om detta och hojen såg riktigt fin ut. Möjligtvis med undantag från det hemska varselljuset som satt monterat under strålkastaren. En relik från den tiden på 70-talet då varselljushysterin gick som en löpeld genom landet. Den blir det till att plocka bort i alla fall.
Dessa 250-kubikare känns som "stora" små hojar. Effektmässigt är de inga raketer i jämförelse med större hojar. Men i storlek och bekvämlighet så känns dom ganska stora och "fullvuxna". En klart undervärderad modell tycker jag.

söndag 5 december 2010

En 500cc tillkommer

När väl affären med den hett efterlängtade purple-lackade Kawasaki 750 H2C var klar och hojen hade fraktats hem till min gode vän i Californien, där den nu stod i tryggt förvar, så började tankarna snurra kring nästa "önskehoj". Efter en kort tid kontaktade jag honom och sa: nu när jag äntligen har den här fina 750:an så är det en annan hoj som står allra högst på önskelistan och som jag verkligen skulle vilja få tag i. Vad för hoj undrade han? Jo, jag skulle vilja få tag i en Kawasaki H1 500 från 1972, med den läckra lackeringen i apelsinorange kulör. Han svarade: Peter, du kommer inte att tro mig, men det står en sådan i mitt garage! Va??? Varför då?
Min kompis förklarade att tack vare att han hade gått med i en Kawasaki Trippel-klubb, för att ordna med affären kring min 750 H2C, så fick han medlemstidningar m.m. med posten. Han hade läst dessa tidningar och helt enkelt blivit lite inspirerad och sugen. Sedan hade han en sådan tur att han fick nys om denna 500 och helt enkelt gick köpte den. Vilket sammanträffande! Det fantastiska var också att denna hoj var helt och hållet original och ej hade gått mer än ca. 300 mil totalt! Gissa om jag var sugen på den :-) Den var dock inte till salu utan han skulle ha den och åka lite med.
Nu var det år 2000 och vi stod i Frihamnen och lastade ur deras flyttcontainer efter hemkomsten till Sverige. Min purple 750 hade jag redan rullat ut i solljuset och beundrat ur alla vinklar, men kvar längst inne i containern stod en annan 2-hjuling... den apelsinorangea 500:an! Den var ju hur snygg som helst. En oerhört läcker hoj tycker jag. Vi lastade våra hojar och åkte hemåt. Innan vi skildes åt så sa jag åt min kompis att om han någon gång får för sig att sälja 500:an så måste han ringa mig.
Tiden gick och det år som min kompis med familj skulle tillbringa i Sverige började lida mot sitt slut. Så en dag ringde han mig och undrade om jag fortfarande var intresserad av 500:an! Svaret var ju ganska givet :-) Så blev jag äntligen med en apelsinorange Kawasaki 500 -72:a!
Just årsmodell 1972 har förutom sin läckra lackering även en en skön kombination av gammalt och nytt. Den har fått skivbroms fram, lackad skärm och de nya instrumenten som ser ut som 750:ans, samtidigt som den saknar ankstjärt bak och har en traditionell bakskärm (om än lackerad), bakljus och sadel. En riktig karamell tycker jag.
Den här modellen har sannolikt inte sålts i så många exemplar här i landet och det var inte ofta man såg dem ens på den tiden. Men jag har ett speciellt minne kring just den här modellen och det är från ett reportage i en svensk MC-tidning i början av 70-talet. Artikeln handlar om den stora Elefantentreffen som går av stapeln i januari, mitt i smällkalla vintern, på Nürburgring i Tyskland. På en bild bland diverse touringutrustade motorcyklar står en Kawasaki 500 -72:a! Troligen inte den bästa touringhojen vintertid, men sannolikt med en väldigt entusiastisk förare. Den bilden glömmer jag inte.
Om jag skulle välja den snyggaste årsmodellen bland Kawasaki´s 500-tripplar så blir det denna, tätt följd av den vita från 1969. Men i grunden är alla egentligen lika läckra :-)
Numera registreringsbesiktigad och godkänd! Även första provturen blev mer än väl godkänd 😊.