söndag 31 oktober 2010

En 750 tillkommer

Redan i tidigt skede av min tvåtaktsfeber hade jag skaffat mig några Suzuki och även gått med i Classic Suzuki Club Scandinavia, www.classicsuzuki.com  Eftersom jag redan tidigare i mitt hojåkande hade haft en GT750 som jag tyckte mycket om så föll det sig naturligt att hålla ögonen öppna efter en sådan igen. Hittade en GT750 från 1974 som jag köpte av en kille från södra Sverige. Suzukin var utrustad med kåpa och packväskor vilket snabbt monterades dän. Fick även med en hel del gamla delar till den äldre GT750-modellen från 1972 vilka jag sålde till andra entusiaster, något som jag ångrar idag när man fått behov av just sådana delar...
Körde GT750:an några gånger i början, men sedan ställdes den undan till förmån för andra projekt.

En 350cc tillkommer

Efter en tid och efter att några gamla Kawasaki-tripplar tillkommit så fick jag i födelsedagspresent av några gamla vänner ett medlemskap i Kawasaki-klubben, www.classickawasaki.se Det gjorde ju inte direkt att man blev mindre sugen på dessa tripplar, utan jakten på "drömhojen" Kawasaki H2 750 satte igång på allvar. Det visade sig snart att det inte var lätt alls att finna sådana exemplar till salu och framför allt inte sådana som var i något vidare skick.
Men det fanns en modell som såg ut precis som 750:an fast i nedskalat format, nämligen Kawasaki 350 från 1972. Det var en liten söt karamell som som ser väldigt bra ut, tycker jag.
Efter en tid hade jag turen att hitta en fin sådan till salu i Eskilstuna. Det blev en tur dit och efter en stund var man ägare till en läckert röd sådan i originalskick, dessutom i bra originalskick.
Kawasaki 350:an har alla de klassiska dragen från 750:an, men saknar skivbroms fram och har lite annorlunda instrumentering. En mycket läcker hoj i mina ögon.





Från 1200cc till 1300cc

Suzuki Bandit 1200:an var jag väldigt nöjd med, men jag kunde samtidigt tänka mig ytterligare någon trevlig motorcykel. Eftersom jag läste en del utländska motorcykeltidningar så fick man då och då syn på modeller i lite andra utföranden och med andra lackeringar än de som såldes i Sverige. Bland annat var det en modell som fastnade i huvudet på mig och som jag verkligen ville ha, det var en Yamaha XJR1200 i det då lite speciella SP-utförandet och med Sarron-lackering. Christian Sarron är en fransk roadracing-förare (bl.a. GP250-seger 1984) och med smak för blått. XJR1200:an i den Sarron-blå färgen var skitsnygg.
Började med att ringa Yamaha-importören i Sverige för att förmå dem att ta hem en sådan till mig, men det var helt omöjligt och skulle absolut inte gå. Försökte flera gånger, men det var kalla handen... När jag så åkte ner till MC-mässan i Göteborg i januari 1999 och besökte Yamahas monter, vad fick jag då se? Jo, i deras monter stod just en sådan 1200cc Sarron-lackad hoj utrustad med turbo! Frågade givetvis hur detta gått till och fick förklaringen att man fått in 4st utav misstag som egentligen skulle ha gått till den ryska marknaden, men som de inte kunde ta emot... Givetvis var alla dessa 4 sålda redan :-(  Varför man inte kunnat kontakta mig, som varit så intresserad och påstridig tidigare, fick jag aldrig veta. Men jag vet ju vad jag tyckte om Yamaha i det läget...
Nåväl, i ett undangömt litet utrymme på mässan fanns en utställare som visade sig ha egen import av motorcyklar. Vad jag förstod så var det just därför man av branschorganisationen, som arrangerar mässan, blivit förvisade till denna avsides plats. Hursomhelst ställde jag frågan om dom kunde ta hem just den XJR1200 jag ville ha. Visst, det kunde man nog ordna. Inom några dagar fick jag samtal med besked att man hade fått tag i denna och jag ombads betala in handpenning. Gjorde detta omgående, bara för att dagen efter få veta att denna hoj såldes till någon annan innan den hann bokas... Surt... MEN, jag fick besked om att det skulle komma en XJR1300 för säsongen 1999 i just ett Sarron-utförande. Vägrade tro att detta var sant, men fick inom kort bilder som överbevisade mig. Saken var klar, en sådan skulle jag ha! Den var t.o.m. snyggare än 1200:an.
Så en tidig vårdag 1999 åkte jag med släp ner till MC-Kompaniet i Väring och hämtade hem den fina XJR1300:an. Väldigt bra ordnat av dem och med en kanonbra service hela tiden.
XJR1300:an har jag kvar än idag (2010) och stormtrivs med den. Jag har behållit den i originalskick då jag tycker att den är så perfekt och snygg som den är. Men hade jag kunnat hitta ett klassiskt 4:1-system i den stil som gällde på 70- och 90-talet, typ Winning Performance eller Kerker, så hade jag köpt det på direkten :-)
XJR1300:an har en härlig och vridstark motor, bekväm körställning och bra bromsar m.m. Dessutom är den idealisk att skjutsa på dom gånger man vill göra det. Vid högre hastigheter blir det lite blåsigt med den upprätta körställningen, vilket gör att man åker bekvämast mellan 110-130 km/h om man skall långt.

onsdag 27 oktober 2010

Från 1100cc till 1200cc

Åren gick och det blev ett antal 2-taktare som köptes in. Vissa såldes efter en tid och vissa har behållits. Har tappat ordningen på dem, men skall senare ändå nämna några även om det inte blir i riktig kronologisk ordning.
Min Suzuki GSXR1100 hängde med en tid, men samtidigt lockades jag av att prova något nytt igen. Suzuki hade ju vid den tiden redan presenterat sin Bandit 1200 som jag tyckte såg intressant ut. Den var en bra kombination av komfort och styrka, en behaglig körställning och en rejäl motor med bra kraft i. Efter en tur ut till Schneiders i Upplands Väsby så var jag på hösten 1998 ägare till en ny sådan.
Jag hann med nöd och näppe klara av inkörningen av Banditen innan det var dags att ställa in den för vintern. Åren därefter användes den till turer runt i mellansverige, både kortare svängar på härliga vägar till ställen som Rosenhill och Vaxholm/Bogesund samt till turer ner till Sviestad och classic racing m.m. Banditen anses ibland som en tråkig hoj då den inte "sticker ut" särskilt mycket, men likväl så beröms den ofta i tester för att den är så bra på allt. Jag håller med om att den är väldigt bra på mycket, en kanonhoj helt enkelt. Dessutom väldigt tacksam att trimma med enkla medel, något jag ej provade själv men som jag vet andra gjorde med lyckat resultat.

En 250cc till...

Drabbad av 2-taktsfebern och med en svaghet för just trecylindriga maskiner så kändes det ju inte fel när ytterligare ett par Kawasaki 250-tripplar dök upp. Det råkade vara två stycken som såldes i par av en kille i Stockholm, två stycken KH250 av årsmodell 1978. Båda hade en speciell lime-grön lack, tidstypiskt och på något sätt helt rätt.
KH250 kändes som en stor maskin, ovanligt stor för att bara vara på 250cc tycker jag. En läcker hoj med sköna linjer.

En 250cc tillkommer

Som sagt var så gillar jag de trecylindriga 2-taktarna mycket och på något vis tycker jag det är läckrare ju mindre motorerna är. Kawasaki hade ju sin 250cc trippel (S1) som kom redan på tidigt 70-tal. Helst ville jag ju ha den första årsmodellen som var vit i lacken och såg precis ut som 750:an (H2) från 1972, men dessa är ovanliga och var inte lätta att hitta. Hittade istället en 250 av årsmodell 1975 i mycket fint skick.
Denna 250-kubikare är en mycket trevlig hoj med härlig motorgång, kanske inte den effektstarkaste men ändå rolig.

tisdag 26 oktober 2010

En 400cc tillkommer

Jag tycker att de flesta 2-taktare är intressanta och trevliga, men det är något väldigt speciellt med just de 3-cylindriga modellerna och dom tilltalar mig verkligen. Minns än idag hur den vita Kawasaki 500 Mach III lät på den tid det begav sig. I Trosa, där jag tillbringade somrarna, fanns det en kille som hade en sådan och som han gasade bra med. Det ljudet glömmer man inte :-) Kawasaki producerade under 70-talet dessa 3-pipar i flera storlekar. Det fanns 250cc, 350cc, 400cc, 500cc och 750cc. Jag gillade självklart alla storlekarna. Hittade en 400-kubikare som jag köpte. Den modellen är tämligen ovanlig i Sverige.
Motorcykeln jag fann saknade originalsadeln och istället satt en sportigare sadel på. Snyggt, men jag skulle hellre ha en originalsadel på. Just 400:an skiljer sig lite från de övriga när det gäller cylindrarnas och topplockens utformning, som här är väldigt raka och fyrkantiga.

En 500cc tillkommer

Suzuki GSXR1100:an hade jag i flera år, men jag hade ju samtidigt drabbats av 2-taktsfebern som gjorde att jag inte kunde låta bli att sukta efter snygga, härliga och läckra japanska 2-taktare från tidigt 70-tal. Så det blev helt enkelt så att jag skaffade mig några sådana. Bland annat en Kawasaki KH500 från 1976 som var snyggt och stiligt ombyggd.
Kawasakin har bl.a. fått Yamaha´s RD500 framgaffel, ISR-bromsskivor, aluminiumfälgar, kromade expansionsdämpare och en replika av Kawasaki´s racingkutsar, samt en hel del andra detaljer. En underbar hoj med ett ljud som får en att bli på gott humör :-)


Från 1100cc till 1100cc

Eftersom jag alltid haft en viss förkärlek till sporthojar så har det ju hela tiden funnits en liten önskan att på nytt köra en av Suzuki´s R-hojar. Efter lite funderande så gjorde jag slag i saken och åkte ner till AVA MC i Hammarby  där jag köpte en sprillans ny Suzuki GSXR1100 av årsmodell 1996. Det var ju lite av en höjdpunkt att få rulla ut och starta upp en helt ny hoj och hemfärden gick med ett brett leende på läpparna, trots att det var sista dagarna i september och temperaturen ganska låg.
                       Stolt ägare nyss hemkommen med nya Suzukin. Stänklappen skruvades bort direkt...

Suzukin GSXR1100:an var en mycket trevlig maskin. Stadig som ett lok på vägen och med en härlig motor som hade kraft nog i alla situationer. Men jag upptäckte också att denna modell av GSXR1100 hade förändrats gentemot dom tidigare årsmodellerna på så sätt att den var lite tyngre och hade längre hjulbas. Den var bekvämare och mer lämpad för långkörning, men inte lika lättslängd och kvick i kurvorna. Även om jag gillade den och gillar den än idag, så tycker jag att den tappat lite av den karaktär och den attityd de tidigare modellerna har.

Från 750cc till 1100cc

Ganska snart såldes Kawasaki 750 Zephyren. Det retrostuk som denna hade och som skall föra tankarna till Kawasakis Z900 från tidigt 70-tal tilltalade dock mig. Har alltid gillat Kawasakis tidiga 900 och den här Zephyren tyckte jag var en snygg retromaskin med mycket av de gamla klassiska linjerna kvar. Men jag hade svårt för namnet.... Zephyr hette ju en gammal trist bil en gång i tiden. Nu var det ju så att det även fanns en 1100 Zephyr i Kawasakis program vid den tidpunkten, så jag började leta i annonser efter en sådan. Efter en kort tid hade jag turen att hitta en fin Kawasaki 1100 Zephyr från 1992 som jag köpte. Den hade bara gått ca. 100 mil och var i nyskick.
Kawasakin erbjöd bekväm körning, i måttliga farter. Började farten krypa över 130-140 så blev vinden lite jobbig i längden. Annars var det en skön motorcykel med härligt vrid i motorn. Och snygg att se på tycker jag. Mycket snygg!


Från 1100cc till 750cc igen...

Suzuki 1100:an nyttjades till och från, men jag var samtidigt sugen att prova på något nytt. Av en händelse fick jag syn på en Kawasaki 750 Zephyr som var till salu. Tyckte den såg trevlig ut och tänkte att man kan ju alltid prova. Trots att det var mitt i januari och snön låg djup så blev det affär och hojen lastades på ett pickup-flak och kördes hem. Det blev dock inte mycket åka på den förrän den såldes vidare, nästan ingenting. Den var snygg och så, men samtidigt var den ju "bara" på 750cc och jag ville ha mer.



söndag 17 oktober 2010

Från 750cc till 1100cc

Efter en tid med Yamaha FZX750:an (eller rättare sagt FZX750:orna då jag hade två stycken efter varandra) så började jag längta efter en större maskin igen. De 2-taktare jag börjat intressera mig för kunde ändå inte kompensera känslan en modern 4-cylindrig storkubikshoj förmedlar och knappast heller erbjuda bekväm och problemfri långkörning. Då jag dels hade blivit pappa och dels börjat köra båtracing så räckte varken pengar eller tid till en satsning på en helt ny hoj. Satsade istället på ett gammalt beprövat kort, nämligen en Suzuki GSX1100EF. Det var en modell jag haft förut och trivdes mycket bra med. Hittade en sådan av årsmodell 1986 i fint skick och med få mil som jag inhandlade och sedan nyttjade en tid.

Från 750cc till 500cc.... !?

1993 hände något konstigt.... Plötsligt hade jag blivit sugen på en gammal äkta 2-taktare från tidigt 70-tal. Vet inte vartifrån dessa tankar kommit, eller minns inte rättare sagt. Vid en titt bland MC-annonserna fick jag plötsligt syn på en gammal trecylindrig 2-taktare, en Kawasaki 500 från 1974 som fanns norr om stan. Det blev en snabb resa dit och ett inköp på direkten, fast motorcykeln var ett objekt och inte ens möjlig att provstarta. Jag mindes hur den 500:a jag lånat en gång på 70-talet hade varit att köra och såg fram mot att få köra en sådan "best" igen :-)
Nu visade det sig snart att detta var starten på något som fortsatt under många år och som inte slutat ännu - nämligen mitt intresse för gamla japanska 2-taktare. Det bar sig inte bättre än att plötsligt så blev det ytterligare en till Kawasaki 500 och sedan en Kawasaki 250cc, även den 3-cylindrig. Sedan blev jag även innehavare av en Suzuki GT750 från 1974, den härliga vattenkylda trecylindriga 2-taktaren som även kallades "te-kokaren" eller "vattenbuffeln". Och så fortsatte det ;-)

fredag 8 oktober 2010

Från 1100cc till 750cc

Det blev 1991 och jag var utan hoj. Hade dock fullt upp med att bl.a. jobba med bygget av ett nytt hus, något som tog nästan all tid man hade hela sommaren. Men utan hoj ville man ju inte vara. Tittade runt efter någon begagnad hoj och fattade plötsligt tycke för en något udda sak, nämligen en Yamaha FZX750 av årsmodell 1987. Det var en modell som ibland kallades för V-Maxens lillebrorsa. Den hade lite grann utav samma stuk, men här handlade det om en radfyra istället.
Denna Yamaha hade onekligen en lite annorlunda design, men den var rolig att köra och hade en pigg och trevlig motor. En kul bushoj helt enkelt.

Från 1400cc till 1100cc

Det blev 1990 och på våren sålde jag Suzuki Cavalcaden. På grund av bl.a. tidsbrist så blev det ingen ny motorcykel till denna säsong, utan jag köpte istället en begagnad Honda CB1100F av årsmodell 1983. Har alltid tyckt att CB900F är snygg i linjerna, men att den är för klen i motor och chassi. Denna CB1100F tyckte jag kändes mer rejäl och den hade effekt som räckte till.
Tidigt i april åkte jag ner till Borensberg och köpte motorcykeln, därefter blev det en tämligen sval tur hemåt. Hondan trivdes jag bra med. Det är en snygg modell som står sig än idag.

På hösten samma år inhandlades även en Kawasaki GPZ900 av årsmodell 1988. Den körde jag inte mycket alls med innan den såldes vidare. 

Senare på året såldes även Honda CB1100F:en och nu var man utan hoj plötsligt...

Från 1100cc till 1100cc till 1400cc

Sommaren 1988 körde jag vidare med den röd-svarta GSX1100EF:en. Det blev lite kortare turer på hemmaplan och till hösten såldes den. Återigen gjorde sig suget efter en R-hoj påmint och det slutade med att jag i början av 1989 beställde hem en Suzuki GSXR1100 av årsmodell 1989 från min gode vän i USA. Den flögs hem och återigen hämtades en låda på Arlanda för hemtransport med efterföljande montering och registreringsbesiktning. Att öppna sådana paket är en ren fröjd :-)
Nu hade dessvärre Svensk Bilprovning infört hårdare krav och man fick finna sig i att bullerprova motorcykeln, ändra hastighetsmätartavlan, byta kontrollampor för blinkers samt ordna med diverse intyg och andra små dumheter. Men till slut gick det bra i alla fall.
Eftersom jag började få in viss rutin på detta så blev det några fler turer ut till Arlanda och hämta hojar som vänner och andra ville ha.
Det ena ledde till det andra och med den kontakt jag hade i USA så var det lätt att få fram även andra modeller ur Suzukis program. Det slutade med att jag blev ägare av motsvarigheten till Hondas GoldWing, nämligen Suzuki GV1400 Cavalcade. Ett riktigt touringlok!
Det här var något fullständigt nytt för mig och faktiskt riktigt spännande. Cavalcaden var fullsmäckad med teknik i olika former. Den hade en toppfin stereoanläggning med hastighetsanpassad ljudvolym, cruise-control, inbyggd luftkompressor för att ställa hårdheten i passagerarsadeln, toppbox med innerbelysning och självklart en inbyggd sminkspegel :-)
Vilken hoj! Den var dessutom väldigt skön att åka med och att åka med jethjälm utan glasögon innebar inga som helst problem.
Förvånansvärt nog så gick det att åka ganska så fort även på krokiga vägar med den. Trots storleken och tyngden så var den väldigt stadig och spårsäker i böjarna. Och bra vrid i motorn var det också. En mycket trevlig hoj tycker jag och en klart positiv överraskning.
Tycker personligen att dessa blåa som fanns på andra marknader var betydligt snyggare än de i någon slags champagne/guld-metallic som såldes här i Sverige.
Tyvärr så blev det aldrig av att använda Cavalcaden till det den egentligen var byggd för, det blev ingen långresa utomlands, utan bara mindre turer runt i Sverige.

torsdag 7 oktober 2010

Från 1100cc till 1100cc (nr.5)

Det blev slutligen höst 1987 och av någon anledning, som jag inte minns idag, så bestämde jag mig för att sälja den fantastiska Suzuki GSXR1100:an. Nu blev det ingen försäljning rakt av, utan jag bytte den mot en GSX1100EF från 1986 som en kille i Trosa hade. Givetvis fick jag en slant emellan. Tanken var väl att jag skulle kunna åka lite mer komfortabelt och bekvämt nu.
Hojmodellen som sådan kände jag ju till sedan den -84:a jag hade haft tidigare, så där var det inga nyheter. Däremot tyckte jag att lackeringen på dessa -86:or var betydligt snyggare.


måndag 4 oktober 2010

Från 883cc till 1100cc (nr.4)

Under våren och försommaren gjordes lite turer runt omkring Stockholmstrakten med HD´n, oftast iklädd jeans, skinnpaj och jethjälm med passande solbrillor till. Längsta turen blev till Trosa. Den var trevlig att puttra runt med, men jag förstod att detta inte var något att ge sig ut på en Europaresa med. Suget efter en sporthoj blev dessutom starkare för var dag, så jag ringde min gode vän i USA och bad honom fixa en ny Suzuki GSXR1100 till mig. Skickade över pengar och bestämde att hojen skulle flygas hem. Några dagar senare kunde jag hämta den på Arlanda och sedan bar det av hem för att montera ihop det sista och sedan raskt registreringsbesiktiga den. Allt gick smärtfritt och inom kort var den klar för touring. Lyckades montera på Krauser packväskor och tillsammans med tankväska samt lite småväskor på pakethållaren så fick man med sig allt som behövdes. Klart för avfärd!




GSXR1100:an var en fantastiskt skön hoj att köra. Kanske inte det mest ultimata på en långresa med många timmars sträckkörning på Autobahn. Men när man kom till Österrike och fick ge sig ut på dom underbara slingrande vägarna i det storslagna alplandskapet, jag då glömde man snabbt värken i baken. På dessa vägar var hojen en ren fröjd att gasa runt med.